Fredagkväll och jag är själv hemma. Hampus har fått feber, jag fick hämta honom igår på skolan. Nu sover han hos hans Pappa Henrik. Vi tre ses en hel del tillsammans, vi kommer alltid vara en familj. För några dagar sen skrev jag detta på Facebook
För två år sen bestämde vi oss för att separera, det var det mest sorgliga jag upplevt, att såga i sönder en familj. Idag två år senare känns det som vår familj klistrats ihop igen, vi tre har det trevligt och mysigt ihop. Vi kommer aldrig bli ett par igen (jag och Henrik) men jag känner mig så tacksam för den fina vänskapen. Och tacksam för allt som livet lärt mig av denna märkliga resa... Stora lektioner i ovillkorlig kärlek och självkärlek ♥ Och tacksam för att Hampus har det bra trots att han blivit ett skillsmässobarn.
Hur kan man växa ifrån varandra? Men ändå höra ihop? Varje själ är som en bäck, ibland bildar två bäckar en större bäck, ibland delar en bäck på sig till två. Vi kom till ett sådant tydligt vägskäl.
När jag tittar i Henriks och Hampus ögon ser jag att vi är av samma sort, men inte helt samma sort ;-)
Med Hampus kan jag känna att vår kärlek är som en sjö, en källa som vi alltid kan falla tillbaka i. Hampus är en sådan stark liten person, så jag behöver vara en stark Mamma. Med hjälp av honom har jag funnit mycket av min styrka. Jag har också funnit en oändlig kärlek i att vara Mamma. Jag minns när jag satt och storgrät då Hampus var 10 dagar gammal, över hur djupt vi hör samman, av samma blod. Jag är så tacksam för min lille son!
2 kommentarer:
Min vän! Så vackert du skriver. Glädjen i att få vara mamma är verkligen det största. Ja oj! vad jag grät varje dag i flera månader när Linn var född. Kärlekens sårbara tårar. När hjärtat slits upp på vid gavel och det bara strömmar ut kärlek...så det gör ont. Som samtidigt helar och förenar hjärtan. mmm...Du är en bra mamma! kram fina
mmmm Tack! Du med! Kramis
Skicka en kommentar