tisdag 24 januari 2012

Med fötterna på bordet

Det är en konst att nå riktigt in till den innersta vrån i hjärtat och att stanna kvar där. Det är en lika stor konst att skapa ett liv ur de djupaste önskningarna, hjärtslagen, drömmarna, bönerna. Be så ska du få, är det så enkelt?

De senaste åren har livet gett mig en hel del prövningar och jag kan se att ledstjärnan har varit att jag ska inse att jag är starkare än jag tror. Att vara ensamstående mamma är stundvis prövande och en inre muskel styrketränas. Det är jag som ska ha ork att vara Hampus närvarande Mamma efter de flesta arbetsdagarna och det är jag som ska handla, laga mat, tvätta... och betala alla räkningar själv, det kostar en del att bo 400 meter från havet i ett gammalt fiskeläge... (det är inte synd om mig, det är inte så jag menar, men stundvis känns det som ett träningsläger).

Vad menar jag med detta inlägg? Be så ska du få, är det så enkelt? Hahaha det är bara en sak som vi missar, att det kan vara låååååång leveranstid från himlen, och ibland behöver vi lära oss en del saker på vägen och rensa bort vissa känslor, grejor och personer, för att få plats med det som vi innerst inne ber om. Vi behöver oxå TRO på våra drömmar och vila i hjärtats innersta guldvråer då och då.

Hur styrketränar du din inre muskel?

Ibland hoppar jag jämfota över att del saker tar sådan tid i mitt liv. Men något inom säger att jag ska lägga fötterna på bordet och slappna av lite mer och njuta lite mer och vara lite mer tacksam och sluta oroa mig och tänka lite mer som Pippi Långstrump. Och ibland inte tänka alls ;-) Happy tisdagkväll!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ditt inlägg fick mig att minnas en av mina favorit dikter av K,Boye, som speglar det du beskriver.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren (livet) tveka?
/.../
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Erika Green sa...

Åååh en av mina favoritdikter, tack för påminnelsen ;-)