Sårbara

Det är något speciellt med hösten. Den klär av oss på något vis. På sommaren är det lätt att vara glad, men när rusket kommer, då kommer också mer av sanningen. Det undermedvetna. Mörkret, både det yttre och de inre.

Någon gång kan vemod vara skönt. Men skuld och skam är inte skönt. Idag trillade en skamsenhet över mig, av något som hänt för längesen. Sammanträffande gjorde att samma känsla kom fram iförmiddags. Jag blev oroligt rastlös och vandrade långt i Råådalsskogen. Efter ett tag kom jag till kyrkan och kyrk-klockorna ringde. Lugnet började infinna sig.

Sen läste jag på Facebook i en grupp som jag är med i som heter "ett underbart liv" att ibland kan det vara bra att lämna över sig till något större. Att lämna problemen i ett tillåtande. "Don't be your history". 

Eller på "redig" skånska: SKIT I DET, det spelar ingen roll nu. Och innerst inne är allt tillåtet. Inte krig och att slåss eller så, men att känna det vi känner. Vi är bara människor, sårbara innerst inne.

Kanske är hösten mer tid för reflektion och fundering. Allt virvlar lättare runt, höjder och dalar. Sen kommer vintern med mer stillhet.